Kapitel 17

::::: ::…

Klockan ovanför receptionen visade halv tre när de klev in på Svenska Ingenjörsbyråns huvudkontor. Fikadags. Hanneli visslade imponerat till när de kom in i ljusgården.
   'Schyst takhöjd!'
   'Vi ska tre våningar upp,' sa Lars och låtsades inte om stoltheten han fortfarande kände för arbetsplatsen. 
   Den här gången hoppade han lätt de tre planen och Hanneli följde obehindrat efter. Lars ledde dem längs glasräcket för att undvika fikarummet, och kom in bakvägen till det öppna kontorslandskapet. Som han hoppats var det tomt vid skrivborden bortsett från chefen som satt vid sin dator. Snett bakom henne stod en äldre, kvinnlig ande som var så uppslukad av skärmen att hon inte noterade dem. Lars kryssade fram mellan borden med Hanneli efter sig. På några armlängders avstånd harklade han sig för att få andens uppmärksamhet.
   'Ursäkta,' sa han. 'Jag skulle behöva prata med dig.'
   Andekvinnan såg upp, först irriterat men ansiktsuttrycket byttes snabbt när hon kände igen honom.
   'Lars,' sa hon och kom emot dem. 'Jag beklagar verkligen att jag inte var här när du kom förbi, jag borde fattat att du skulle göra det. Ruth.'
   Hon höll fram handen och Lars fattade den. Det var skönt med en hälsning som inte var ett styrkeprov.
   'Jag hörde,' fortsatte hon och vände sig till Hanneli, 'att du hade en kvinna med dig istället för Felix, men på beskrivningen lät du äldre. Du kanske har yngrats?'
   'Det var inte jag,' sa Hanneli. 'Var det någon av dem som såg henne som visste vem hon var?'
   'Jaha. Nej, jag tror inte det. Och då har det pratats en del om det. Varför undrar ni?'
   'Vi kommer till det,' sa Lars snabbt. 'Distributionsgruppen som ska bildas – visst var jag påtänkt att leda den?'
   'Ja, jo, du var en av kandidaterna. Hurså?'
   'Vem får jobbet nu?'
   'Jag vet inte om jag vill diskutera det, processen har knappt börjat.'
   'Vi struntar i processen, berätta bara vilka som tjänar på min död.'
   'Vad då tjänar?'
   'Det han försöker säga,' bröt Hanneli in, 'är att Felix blev kidnappad och en ande mördade Lars genom att få honom att köra av vägen, bara för att sen låtsas vara hans riktiga följeslagare.'
   'Vi vet inte att det var hon som gjorde det,' sa Lars, 'men hon var åtminstone i lag med de skyldiga, för hon försökte avleda mig medan Felix var kidnappad. Och nu har de tagit honom igen.'
   Ruths ögon vidgades mer och mer medan de pratade.
   'Vilka är De? Vad har det att göra med någon här? Det var ju ingen som kände igen henne, hon den falska följeslagaren.'
   'Då är det någon som ljuger, för det var en följeslagare här som hälsade på oss och kände henne vid namn.'
   'Vem då? Ni förstår väl vilken anklagelse det här är?'
   Lars suckade, han orkade inte lirka med informationen längre.
   'Lisa-Marias följeslagare.'
   'Eerika? Hon kände din falska följeslagare?' 
   'Ja. Kan du nu bara berätta om Lisa-Maria är kandidat till chefsrollen eller inte?'
   'Det är hon.' Ruth suckade. 'Det var du, hon och Lilian som var påtänkta. Men nu sen du förolyckats...'
   'Mördats,' sköt Hanneli in och fick Ruth att rycka till.
   'Mö... ja. Efter det tackade Lilian nej.'
   'Så det är bara Lisa-Maria kvar?'
   'Just nu ja. Men det här måste vi reda ut, jag ska prata med Eerika.'
   'Nej, hon får inte veta, inte än. Vi måste hitta mer bevis. Förhala processen, men låt ingen veta att du vet. Var bor Lisa-Maria?'
   Ruth nickade och rörde lätt vid chefen som stannade upp innan hon fortsatte knappa på datorn. Ruth böjde sig fram och läste över hennes axel. 
   'Äppelbovägen fem i Bromma.'
   Lars såg frågande på Hanneli som skakade på huvudet.
   'Har du en karta?' frågade han.
   Ruth rörde vid chefen igen och vinkade dem till sig. Chefen började pilla med sin telefon och brydde sig inte om datorn som visade en karta med Lisa-Marias adress markerad av en blå plupp.
   'Okej,' sa Lars och försökte memorera kartan. 'Jag kan ta oss till Brommarondellen, men vi får gå därifrån.'
   'Lugnt,' sa Hanneli.
   Skrammel av koppar som ställdes i diskmaskin signalerade att kollegorna var på väg tillbaka från fikat. Lars höll fram armen till Hanneli som fattade den, och vände sig till Ruth.
   'Inte ett ord,' sa han och tog ett steg innan hon hunnit svara.


Det tog nästan en timmes promenerande och skuttande över hustak innan Lars och Hanneli hittat fram till Lisa-Marias hus. Trots att han inte ens varit död i en vecka kändes det otroligt primitivt att ta sig fram i den fysiska världen istället för att bara hoppa direkt till målet. Det krävdes en hel del luftfärder för att förstå hur villagatorna hängde ihop. Tre gånger frågade de om hjälp, men ingen av de andarna hade kunnat leda dem rätt. Till slut nådde de ändå fram till rätt adress – en trevåningsvilla på en bergssluttning med gigantisk altan mot vattnet. Hanneli såg sig imponerat omkring.
   'Och det bor bara en familj här?'
   'Det ser ut så,' svarade Lars.
   'Shit, bodde du också i ett sagoslott?'
   'Nej, jag hade en tvåa.'
   'Så alla är inte snorrika på ditt jobb?'
   'Det tror jag inte. Inte så det märktes i alla fall.'
   'If you say so. Ska vi kolla in kåken?'
   'Lika bra. Men ta det försiktigt.'
   De gick fram till ytterdörren och passerade in i huset. I hallen stannade de och lyssnade, inga ljud hördes. Lamporna var släckta och larmpanelen meddelade att den var aktiverad. De fortsatte in till ett stort vardagsrum, matsal eller kanske bibliotek beroende på vem du frågade, även om det i Lars värld var alldeles för lite böcker för att kunna kallas det sistnämnda. Möblerna var få men med design som utstrålade kostsam kvalité och det var sparsmakat med personliga detaljer. Tankarna gick till loungen på ett hotell. Att någon kunde bo så här var främmande för Lars, hans lägenhet hade snarast liknat en välfylld secondhandbutik i jämförelse. Han hade aldrig fått känslan att Lisa-Maria haft det så här bra ställt. Hon hade förstås varit bättre klädd än de andra Dressmaningenjörerna, men det var inte så svårt. Och privatekonomi var ett av de förbjudna samtalsämnena. 
   Spelade det någon roll frågade han sig, hade Lisa-Maria motiv att vara inblandad i hans död? Nej, inte Lisa-Maria – Eerika. Hon verkade vara typen som toppstyrde sin skyddsling. Men var hon en mördare?
   'Vilken jäkla kåk,' sa Hanneli. 'Bara det här våningsplanet är större än morsans lägenhet.'
   'Än min med,' sa Lars. 'Har du sett något misstänkt? Vad är det vi letar efter egentligen?'
   'Jag vet inte. Hon verkar inte vara typen som kör motorcykel. Men även om hon är kopplad till MC-klubben lär hon ju inte ha knark och skjutvapen framme.'
   Hanneli hade en poäng i att bevisen förmodligen inte låg öppet som ett ofärdigt pussel med alla bitarna vända. Och de kunde ju varken öppna skåp eller rota i lådor.
   Köket kändes lika kliniskt som vardagsrummet, alla ytor var avplockade och rentorkade. Det var svårt att tänka sig att någon ätit frukost där.
   Andra våningen hade en intimare version av vardagsrummet på bottenvåningen, arrangerat kring en öppen spis, och tre små hotellika sovrum med sängar ingen såg ut att ha sovit i. 
   Översta våningen var den första där det faktiskt kändes som att någon bodde i huset. Ett sovrum, en välordnad walk-in closet och ett arbetsrum. Från alla videomöten kände Lars igen arbetsrummets fototapet föreställande Manhattan ur fågelperspektiv. Många var de gånger Lisa-Maria snörvlat sig igenom sina utläggningar – det spelade ingen roll hur sjuk hon varit, hon skulle prompt vara med på alla möten vad än chefen sa. Lars hade ofta slutat lyssna och istället fantiserat om att hoppa mellan hustaken i staden bakom henne. Nu när han stod där slog det honom att han som ande kunde sticka dit och hoppa hur mycket han ville. 
   Utanför webbkamerans synvinkel var rummet inte alls så kontorsstelt som han väntat sig. På väggen ovanför skrivbordet hängde en akustisk gitarr och en banjo, bredvid datorn stod två syntar och på en ledad arm satt en mikrofon med puffskydd. Lisa-Maria hade aldrig tagit del eller visat intresse när de pratat musik på fikarasterna, hon var den sista Lars hade trott ha en hemmastudio.
   Hanneli stod vid fönstret och såg ut att ha förlorat sig i utsikten över vattnet. 
   'Vad säger du,' frågade Lars, 'ska vi stanna här och vänta på att hon kommer hem? För jag tror inte vi kommer hitta något.'
   'Va? Nej, inte jag heller. Om du nu inte vill ta fighten på jobbet är det väl bäst att vi väntar här.' 
   'Jag tror a-' började Lars men tystnade när ett pipande började på nedervåningen. 
   Signalen tystnade, ytterdörren slogs igen och ljudet av klor på parkett tog vid. Lars såg på Hanneli som höll ett finger för munnen och pekade mot trappan. Lars nickade och började smyga nerför den. Hanneli hoppade vigt upp i taket och kröp ned längs trappans vägg på alla fyra. När Lars kom ner till bottenvåningen satt Hanneli i taket utanför köket och kikade in genom dörröppningen. Hon vinkade till honom att komma närmare. Lars höll några meters avstånd till väggen och tittade in. Mitt i köket stod två midjehöga, finlemmade hundar och slafsade i sig vatten från varsin rostfri skål medan en ung tjej, några år äldre än Hanneli, mätte upp torrfoder. Lars gjorde lite snabb matematik och kom fram till att det troligtvis inte var en dotter till Lisa-Maria. Inte biologisk i alla fall. Och inget i huset hade sagt honom att det bodde en tonåring där, så förmodligen var det en hundvakt. Han utbytte en blick med Hanneli som gjorde en handsignal där hon pekade på sina ögon, höll upp två fingrar och sen pekade på hundarna. Lars rynkade ögonbrynen och såg frågande på henne. Vad var det för viktigt att hon såg två hundar? Hanneli upprepade signalen, men han fattade fortfarande inte. Hanneli såg frustrerat på honom och upprepade rörelserna långsamt och tydligt. 
   'Va?' sa Lars som tröttnat på charaderna. 'Jag fattar inte...'
   Lars tystnade när anden efter en blond kvinna, några år äldre än han själv, klev ut genom dörröppningen. En ande han kände igen. Camilla. 
   'Vad...' sa båda i munnen på varandra och verkade lika chockade att se den andre.
   Innan Lars hunnit reagera hade Hanneli hoppat ner från taket och kopplat grepp om Camilla. 
   'Förlåt om du inte förtjänar det här,' sa hon, 'men det är nog bäst att du stannar kvar. Är det här, vad hette hon? Eerika?'
   'Nej,' svarade Lars. 'Det här är Camilla – hon som låtsades vara min följeslagare när jag dött.'
   'Intressant,' sa Hanneli med ett stort leende.
   'Vad är det här om?' frågade Camilla upprört.
   Lars såg på henne uppifrån och ner. Var det här hans mördare?
   'Gjorde du det, eller städade du bara upp efteråt?'
   'Vad pratar du om?'
   I köket började hundarna knastra i sig maten.
   'Var det du som mördade mig?'
   Camilla spärrade upp ögonen.
   'Vad då mörda? Jag... jag bara hjälpte Eerika...'
   'Hjälpte henne genom att mörda honom ja,' sa Hanneli som såg ut att njuta av att vara förhörsledare.
   'Nej!' skrek Camilla förtvivlat till och såg ut som att hon skulle börja gråta.
   'Det... det enda jag gjorde var att...' Camilla såg ut att försöka samla sig. 'Eerika kom till mig och frågade om jag kunde hjälpa en kollega till henne. Eller snarare hennes människas kollegas skyddsängel. Du fattar vad jag menar.'
   'Vi fattar,' sa Lars och förvånades över lugnet i sin egen röst. 'Vad bad Felix dig om?'
   'Vem? Jaha, nej han bad mig inte, jag träffade honom aldrig. Jag pratade bara med Eerika. Hon sa att han, Felix, kommit till henne och sagt att hans människa höll på med en massa saker och var utanför hans kontroll. Att du söp och slogs och hade varit nära att stryka med flera gånger. Han gjorde sitt bästa för att hålla efter dig, men skulle inte klara att ta emot dig på den här sidan om något hände. Sa Eerika.'
   'Och du tyckte inte det lät konstigt?' 
   'Jag vet inte, tänkte inte så mycket på det. Och jag hade inte så mycket val, Eerika sa att om Linda ville fortsätta ta hand om Buster och Keaton,' Camilla nickade mot köket, 'var det bäst att jag ställde upp. Hon älskar de hundarna och behöver verkligen pengarna. Körlektioner.'
   'Så du menar att du inte hade något med mordet att göra?' frågade Hanneli.
   'Vad är det för mord ni pratar om? Du var full och körde bilen av vägen.'
   'Jag hade inte druckit en droppe. Det som hände var att min följeslagare blev kidnappad av ett MC-gäng och sen fick någon mig att somna bakom ratten och köra av vägen. Så du kanske förstår varför jag inte köper din historia rakt upp och ner.'
   'Du skojar, det är väl ingen som... Menar du att Eerika... Varför då?'
   'Vi var påtänkta för samma chefsjobb, Lisa-Maria, jag och en till. Och sen jag dött drog sig den tredje ur, så nu är Lisa-Maria enda kandidaten.'
   'Ni måste tro mig, jag visste inget om det här.' Camilla såg vädjande på Lars.
   'Vi måste ingenting,' svarade han kallt. 
   'Vad kan jag göra för att övertyga er?'
   'Hjälp oss,' sa Hanneli. 'Berätta vad du vet.'
   'Men jag vet ju inget! Inget mer än det jag redan sagt. Och vad kan jag göra, om det är som ni säger?'
   'Om du talar sanning' sa Hanneli, 'har du gjort en deal med en mördare. Vad är det som säger att hon inte vill klippa de här lösa trådarna också? Hjälp oss, för Lindas skull.'
   Hanneli vred sig så Camilla kunde se in i köket på tonåringen som satt på golvet mellan hundarna med en arm om vardera.
   'Okej,' sa Camilla efter några sekunder.
   Hanneli såg på Lars som skakade på huvudet.
   'Jag vet inte,' sa han. 
   Han hade ingen aning om vad han skulle tro eller hur han skulle kunna avgöra vad som var sant eller inte. 
   'Vi tar med henne till Greta,' sa Hanneli med ett elakt leende. 'Hon kan få folk att prata.'
   Camilla spärrade upp ögonen, men sa inget. 
   'Okej, sa Lars, 'det börjar ändå bli dags.'
   Han la handen på Hannelis arm.
   'Du kör.' 

Kommentera